De senaste dagarna har jag blivit påmind om anledningen till att jag en gång bestämde mig för att bo i Västra Ämtervik. Människorna.

Efter eltrassel i går kväll gick inte min mammas värmepanna igång. +14 grader på morgonen är inte så kul, speciellt som hon sitter i rullstol. Rörmokarn- långt bort, men då kom Nisse på fem röda. Skruvade lite, mindes att han varit vid samma panna förut för så där 30 år sedan (ja, han kom ihåg felet också, det var speciellt han har aldrig varit med om det varken förr eller senare). En timme senare var vi bekymmersfria igen- och det var varmt i huset. Nisses kontenta var att man ska inte frysa- det låter ju enkelt men jag hade redan målat upp alla scenarior som fanns över boende med handikappanpassade toaletter. Tack snälla Nisse!

Sedan var det Lasse som kör skolbussen. Han är guld. Sexåringen lyckas på sin 3-km långa bussresa till skolan tappa både mössa, vantar och reflexväst- på bussen alltså. Lasse ringer och berättar så att jag kan åka dit med extra kläder. Nu ringde han igen för nu har han funnit grejerna. Topp!

Sen har vi alla goa människor med idéer och mod. Det sjuder i bygden, vi har mycket på gång nu!

Just nu planerar jag för framtiden med en av dessa fantastiska. Hon vill dela kök med mig till sommaren, en kvinna som vågar och vill. Hon ska starta bageri, så det blir både mat och bak i servicehusets kök. Goda dofter, glada skratt och många trevliga stunder kommer vi och många andra att få. Längtar till sommaren (och förhoppningsvis en fortsättning på det)!

Det här är anledningen till att jag vill hem när jag är borta. Familjen kan man ta med sig men inte platsen. Folk ställer upp på varann och bryr sig lite grann. Det behöver inte vara starka kopplingar, vi hjälps åt så det blir bra. Charmigt, tryggt och precis som jag tycker att det ska va. Nästa gång är det säkert min tur att ge nu när jag fått så stor dos av ta.